HundarPosted by John-John Sat, April 03, 2010 19:15:27TJH(HV) SE UCH NO UCH Ladylufs Dame Of Clubs har fått äran att bli månadens Sejpejos hund.
Jag hade redan en Cane Corso som inte motsvarade mina förväntningar rent exteriört när jag började leta efter ännu en tik. Jag gillade bilderna på SUCH SV'06 Louis Corso Z Máchova Kraje så jag ringde Sejpejos och pratade med John-John och beställde en tik. Tyvärr blev det bara en tik i den kullen men då berättade John-John att en annan kennel hade precis fått en kull valpar efter Louis. Så jag ringde Ladylufs och satte upp mig på en tik. Det hade blivit 14 valpar i denna kull så det fanns några att välja på. När valparna var 5 veckor åkte jag ner och valde en brindle tik eftersom hon var nyfiken och framåt men även för att hon lekte för sig själv.
Från början hade jag rena utställningsplaner för Elsa som hon kom att heta, men jag tänkte att det skadar inte att träna lite lydnad med henne också. När hon var ett år så började vi på en spårkurs där instruktörerna också var instruktörer för tjänstehundar i hemvärnet. Sagt och gjord när spårkursen var över så anmälde jag Elsa till en MH-beskrivning för att sedan kunna testa in som tjänstehund. Elsas MH-beskrivning var väldigt rolig att se, jakten hade hon inget intresse för, passiviteten klarade hon bra osv, mest intressant var vid spökena. När Elsa hade kontrollerat spökena så sprang hon och kollade i tälten ifall det fanns fler spöken där. Elsa fick även en 1:a på skotten vilket lovade bra inför tjänstehundsträningen.
Under ca 10 månader tränade vi varje helg dessutom tränade vi på lydnaden utöver det så vi la ner enormt mycket tid på träningen för att kunna bli tjänstehund. När det var dags för cert-prov så var matte ganska nervös men Elsa var lugnare. En av Elsas stora fördelar är att hon passar på att vila när det inte händer något medans många av de andra hundarna är så uppjagade så de inte kan koppla av mellan momenten.
Elsa började med att patrullera 1 km där hon markerade både ljud och vind. Provledaren hade velat se tydligare markeringar ifrån Elsa men hon gjorde ändå sitt jobb. Hanteringen av främmande personer klarade hon galant. Natt bevakningen höll på att ställa till det för oss för jag gav inte henne tillräckligt långt koppel så att provledarna kunde se när hon markerade. Efter en tillsägelse så skötte vi oss bättre.
Spåret på 1500 meter dagen efter tog vi oss igenom sakta men säkert och hade alla apporter med oss hem. Elsa var godkänd som tjänstehund.
Efter certprovet har vi naturligtvis fortsatt att träna och Elsa förbättrar sig ständigt. Nu när vi är ute på övning så får vi alltid frågor om vilken ras det är och sedan beröm för att hon är så trevlig. Elsa är ingen social hund men hon accepterar allt hantering och om personerna har godis så är hon beredd att älska dem tills godiset är slut. Själv tycker jag att det mest fantastiska med Elsa är att hon kan vara till synes sovande/vilande och på en sekund markera att det kommer ”busar” i skogen.
Elsa är också utställd en hel del och hon är norsk och svensk utställningschampion. Elsas är inte så förtjust i att ställas ut därför kommer jag inte att ställa henne något mer.
Elsa är verkligen mattes hund om hon hade får sitta i mitt knä hela tiden så hade hon nog varit lyckligast. Vi tränar som sagt en hel del, personspår, lydnad och bevakning. Vi är också mycket ute och går i skogen. På sommaren så kan Elsa tänka sig att följa med sin matte ut och simma. Elsa simmar visserligen större delen av året men matte fördrar sommaren.
När Elsa är med och hälsar på hos folk så går hon ett varv och kollar läget sedan lägger hon sig och väntar på att vi ska åka hem eller att det händer något annat. Ser hon bara sin matte är hon nöjd.
HundarPosted by John-John Thu, March 04, 2010 16:55:10Ja då har Max fått äran att förgylla denna sidan denna månaden. Detta pga att den oerhört snygge och trevlige SUCH SV'06 Louis Corso Z Máchova kraje är hans fader vilket man kan se en del drag av. Max som han kallas heter egentligen
Such, Lp1 Ladylufs Darius
Vi var egentligen bara ute och kollade runt bland olika uppfödare om rasen och så, men när dörren öppnades in till dessa små så var vi fast. Max var den enda som inte var tingad men det gjorde inte oss något då vi skulle ha en ren familjehund av större modell som vaktar då vi bor lite off.
Han var helt underbar som valp, inga direkta saker blev söndertuggade (förutom en del underkläder ifrån tvättkorgen) men har väl tagit igen det lite i vuxen ålder då han blir drabbad av löptik, typ kuddar och dylikt mjukt...
Idag är han en stor kille på 69cm med hel del vikt till det förstås. han vaktar vårat hem till 100% men när vi väl har sagt ok så älskar han alla människor, svansen som är stenhård går i en otrolig fart. Denna svans får man dock akta sig för då den åstadkommer skador på en. Speciellt män är drabbade.
Max är verkligen en drömhund, han är med på allt bara han får vara med. vara ute själv på tomten funkar väl i 5min sen vill han komma med in, är man dock med ute så kan han vara ute i timmar. Han finns alltid nära mig och stenkoll vad jag är under promenaderna.
Vi tränar lite lydnad tillsammans och är nu uppflyttad till lydnadsklass 3. Att träna med Max är alltid spännande då han har många egna tolkningar och ideer på hur momenten ska utföras.... till mattes förtvivlan.
En hel del utställningar har vi hunnit med också då matte råkade tycka att det var ju jätteskoj så svensk champion är han med.
Max är helt enkelt helt underbar och kommer alltid vara vår stora svarta valp!!
// Mia
HundarPosted by John-John Thu, February 04, 2010 00:00:40Moltas tur i rampljuset
Moltas, eller Most Wanted som han en gång döptes till, blev hjärtegullet här hemma!!
Så sockersöt liten parvel.
Det började så här: Jag (Ann) med dotter och hund; Donna som kommer få en egen presentation framöver; fick tillökning i familjen hösten 06.
Dottern fick döpa valpen, därav namnet Moltas. Han charmade de flesta med sitt docksöta lilla ansikte
vilket han oxå fick behålla. Någon stor grov mastiff-hane kanske man inte kan kalla Moltas, en liten söt morrhoppa.... Klockren vakthund! Men hade han tagit dig till sig, blev du inte av med han så lätt, familjen betydde allt för honom; han kunde leka med i dotterns lekar i timtal, stackar'n, allt för att vara lillmatte till lags
Han älskade att jobba med mig ute i skogen, om det var spår visade han sig alltid från sin bästa sida; älskade spåra! Simma eller plaska, spelade inte så stor roll vilket, så länge det var vatten, nog va han där! Om det så va mitt i vintern kunde han lätt dyka i och sprattla ett par vändor för att senare krypa in under jackan på mig för att sen bli nerbäddad framför brasan hemma. Helst hade han nog velat att soffan skulle stått precis vid brasan, så han kunde ha storasyster Donna som kudde samtidigt
Jag skriver i dåtid för att min lilla parvel inte längre finns hos oss... Han uppnådde åldern 1 år och 8 månader, han somnade in på sin rosa fluffiga pläd med ansiktet i mitt knä.
Får hoppas att Donna tar lika väl hand om honom nu som då, någonstans där det finns massor med goda ben och vatten att plaska i, inte att förglömma rosa puffiga moln att sova på
Tyvärr visade det sig att Moltas hade en sådan kraftig spondylos i sin ländrygg, veterinärerna hade aldrig sett dess like på sådan ung hund, att det inte fanns mer att göra än att låta min ögonsten somna.
Min lille Moltas hade fruktansvärda smärtor, vilket visade sig på olika sätt men mest påtagligt blev det på hans allmänna beteende mot människor. Han var helt frisk i huvudet, gick aldrig över gränsen, men min älskling ska inte behöva lida.
Min mamma sa till mig en gång att det är din skyldighet som djurägare att ge honom ett värdigt slut!
Visst har hon rätt!! men som jag saknar min Moltas! Någonstans måste jag tro att jag lärt mig en del av detta oxå, han gav mig massor, inte bara glädje och sorg utan en hel del kunskap.
Man kan faktiskt säga att han va missförstådd, min lilla feminina Moltas...(tänk er själva att bara bo med tjejer)
Innan den tiden kom, hann vi med en del; lillskiten å jag men det som måste skrytas med är följande:
Vi var i Ronneby på utställning; där fick han CK, inte så lite mallig matte!!!
Väl genomfört MH, trots en del figgars fördomar...
Vet inte vad mer jag kan säga....titta på honom bara, så söt att man knappt tror det är sant!! Denna ljuvliga parvel fick tyvärr bara vara till låns en kort stund, men den stunden var värd allt!
Kramar till er alla & på återseende, Ann(samt dottern Michaela, Moltas syster Wilda och inte minst mamma Gemma).
HundarPosted by John-John Sun, January 10, 2010 20:16:25Sejpejos Malocchia
Det började rätt nervöst när jag tog kontakt med John-John.. för att visa mitt intresse för en valp ur M-kullen.. hahaha
Med tanke på dåvarande omständigheter, så var jag beredd på ett kort men bestämt NEJ, men icke då J
Jag besökte Älmhult och Sejpejos för första gången när valparna var 5 veckor gamla och ett vänligare bemötande hade jag inte varit med om.
Idag är Occhi drygt 3 år gammal och har skänkt mig otroligt med energi, lyhördhet och en rejäl kull valpar på hela 12 stycken! Hon är verkligen en energikälla här hemma, fullt ös medvetslös ute och lugn och sansad inomhus. Hon är mycket mån om att försvara mig mot främmande, både hundar och folk. Morrar o skäller sällan, men har ett så tydligt kroppsspråk att det inte går att ta miste på.
Hade jag haft mer tid (och färre hundar) skulle jag definitivt satsat på lydnad och bruks med Occhi, för så lyhörd och lydig som hon är idag, hade hon ju blivit lydnadschampion med bara lite träning J Det räcker man kallar på henne en enda gång när hon är i full karriär efter ex. vilt, hon vänder på en femöring och kommer tillbaka i 190!!
Exteriört är Occhi en mycket god rasrepresentant, feminin med perfekt bett, vilket gör att hon är av stor vikt för mig inom aveln.
Hon har perfekt mentalitet, vilket också visade sig på MH-beskrivningen vid 14 månaders ålder och är dessutom hd A ed 0 – vad mer kunde jag önska?!
Tack John-John, Sven-Erik & Helena, för att jag fick köpa denna lilla grå pärla!!
HundarPosted by John-John Sun, November 29, 2009 08:16:07SEJPEJOS MIVA THE MARVELLOUS
Då har turen kommit till min egen lilla älskling, hon föddes för lite mer än tre år sedan. Hon var tänkt att från början vara Helenas hund. Av lite olika anledningar så blev det inte så, hon blev min.
Miva är en unerbar hund som älskar att vara med oavsett om vi tränar, springer, sitter hemma, sover, är i trädgården eller annat. Miva älskar att vara till lags. Hon är en hund som jag verkligen fastnat för, vi har lagt mkt tid ihop eftersom vi tränat en hel del, vilket hon verkligen älskar. Hon är en bra representant för rasen anser jag då hon ser ut som en Cane Corso med bra vinklar o härliga rörelser, men visst saknar hon en del volym o benstomme, å andra sidan när vi pratar om henne som arbetshund så känns det som att just hennes lätthet bidragit till hennes arbetsvilja. Miva är Svensk utställningschampion och är uppflyttad till lydnadsklass 3. Men dit har vi LÅNG väg att gå. Just nu finns inte ens en sådan planering.
Miva o Bennet älskar verkligen varandra. Den enda gången som hon inte varit hans ögonsten var då hon viftade med sin hårda svans i ansiktet på honom. Den svansen är verkligen meningen som kuperad egentligen, vilket beviades häromdagen då hon hoppade in i sin älskade bil o viftade till så att höger bromslampa gick sönder.
Hon har rymt en enda gång härifrån, jag letade o letade o ropade, men insåg snart att bilen var öppen bak o att hon hoppat in o lagt sig.....
Annars är hon grymt lyhörd, stannat för tre rådjur o några kaniner efter ett enda rop.
Framtiden har stora planer för denna tös som det ser ut just nu, hoppas att de går i lås. Själv vill jag ställa henne utomlands, ta valpar på henne och klara apellen, just apellen borde vara minsta problemet men jag måste hitta tillräckligt med motivation.
Till sist vill jag berätta att Miva är en underbar för att inte säga perfekt familjehund, jag skulle kunna gå lös med henne genom hela Sytockholm (inte för att det skulle ske), hon älskar alla och är lugn inomhus, ja hon är verkligen suverän i temperamentet i mina ögon.
HundarPosted by John-John Mon, March 02, 2009 12:01:57Det är i slutet på den här månaden (förutsatt att du använder detta i mars)är det åtta år sedan som vår lille Indy föddes.
Egentligen så skulle vi inte ha någon mer hund, vi hade ju vår Ebba (en mix mellan hovawart och rottweiler) och det var bra med det. Men min sambo Peter övertalade mig att vi ”bara” skulle åka och titta på de valpar som Sejpejos hade för tillfället.
Men bäst jag satt där i valphagen och kelade med valparna så kissade den minsta valpen i kullen på golvet. SvenEric kommentar var: Det är bäst att du torkar upp efter din hund Peter!
Och mycket riktigt, Peter hade redan både valt och betalt en valp, Sejpejos Herkules el Corso. Han var den minste i kullen och skulle inte bli så stor, fick vi veta.
Men han växte, och han växte och han växte. Tillslut hade vi en hane av den riktigt stora sorten (73 cm hög och 66 kg), och i sann corsoanda, med världens största hjärta (och en liten hjärna).
Under sin uppväxt har han hunnit med många saker, som att till exempel göra en stor buckla i sidan på mattes bil. Han lekte nämligen tillsammans med Ebba, som både är mindre och lättare. Ebba vände i en snabb 90-graders kurva, men Indy och hans kropp hann inte riktigt med, utan gick med sidan in i bildörren som fick en rejäl buckla. Indy han sprang vidare som om inget hade hänt.
Han har också hunnit lära sig hur man skyddar husse och Ebba ifrån älgar i skogen. Man blir dubbelt så stor och vrålar som en V8:a i top fuel klassen. Det fungerar som mycket avskräckande, vi har inte sett en älg här hemma sedan dess.
Ett bevis på hans stora hjärta är när han första gången lärde känna min brorsdotter Rebecca, då 4½ år. Indy var mycket rädd om sin boll, och Rebecca som var van vid hundar tyckte att dom skulle leka lite tillsammans. Indy sitter med bollen i munnen och morrar dovt åt Rebecca, som säger åt honom att vara tyst, stoppar in sin lilla hand och arm i Indys mun, tar ut bollen och kastar iväg den. En mycket förvånad Indy tittar på bollen, sedan på Rebecca och sedan på bollen igen innan han förstår poängen och hämtar bollen. Sedan dess är dom dödspolare.
Han är som tidigare nämnt inte den smidigaste, eller smartaste hunden. Det lärde vi oss den natten när han hade somnat på golvet bredvid sängen. Under natten har han lyckats sparka sig in under sängen, och när han sedan vaknar och upptäcker att han inte kan ta sig därifrån så ställer han sig upp, varpå husse och säng brakar i golvet.
När Indy var 6 år så skedde den största förändringen i både hans och vårt liv när vår dotter Emmie föddes. Han hade aldrig tidigare umgåtts med så små barn och han tyckte att det var lite konstigt till att börja med. Men han var nog den förste som förstod att jag var gravid, eftersom han började sova med huvudet på min mage och vakta mig mer än innan.
Idag så brukar vi vakna på helgerna av att Emmie och Indy ligger och gosar med varandra i vår säng.
Indy är en cool hund idag, som går här hemma på vår tomt, utan staket, och filosoferar över tillvaron. Han får vara den gårdshund som rasen är tänkt att vara, han är med sin familj, och hjälper till genom att vakta omgivningarna, och hans skall hörs över nejden när någon svänger in hit. Men även om skallet låter dovt och tufft, så går svansen i 180 km/h. Egentligen är det svansen som är den farliga änden på den här killen. Den känns verkligen när den slår en över benen.
Så det där med att köpa en corso, fast jag ingen skulle ha, det har jag aldrig ångrat.
Kramar från Familjen Fransson-Urdell
HundarPosted by John-John Fri, January 02, 2009 21:22:35Vår lille kille ( han ÄR verkligen liten!) kom in i våra liv av en slump. Vi har alltid haft hundar, och när vår gamle New Foundland hade kommit upp i aktningsvärd ålder, började vi se oss om efter en ny ras som kunde passa oss. Den skulle vara lagom sportig och gilla skogspromenader, inte mkt jakt, gärna "soffpotatis" inne, kunna följa med matte på jobbet ooch vara korthårig!
Sagt och gjort, vi surfade runt på nätet, var på utställningar, tittade i hundböcker och hittade Cabe Corso. Slukade det mesta om rasen och hittade några uppfödare. Vi ville ju ha en valp men ödet ville annorlunda...
En dag när jag som vanligt kollade runt och på måfå "googlade" på rasen, dök en annons på Blocket upp!
"Cane Corso 1 år till salu!"
Jag blev nyfiken och undrade varför någon lade ut en så ovanlig hund på den annonsplatsen.
Dessutom hade hunden kennelnamn och varför i hela friden hade den inte gått som omplacering via uppfödaren? Vi ringde och jodå,; ha n skulle säljas och ägaren verkade ivrig. Vi satte oss i bilen och åkte ner till Småland och fick där träffa den gudomligaste hund man kan tänka sig och det blev kärlek vid första ögonkastet. Dessutom verkade ägaren mest intresserad av att bli av med hunden så fort som möjligt, så vi gjorde upp affären blixtsnabbt och åkte hem igen, nu med en ny familjemedlem i bilen. Kort därefter tog vi kontakt med John-John, som blev glad att vi hörde av oss. Nu visste han vart hunden fanns och sedan dess har vi haft kontakt med jämna mellanrum.
Omplaceringen var aldrig ett problem, han kom in i familjen på en gång och han är den underbaraste, trevligaste och mest lättlärda hund vi någonsin haft! Han är nog den mest bortskämde också och sover gärna i både soffa och säng! Trots att han var 1 år när vi fick honom känns det som vi alltid haft honom, och han är definitivt inte vår sista Cane Corso.
Men; han är vår bästa hund någonsin och vi älskar honom!
Ginger och Lennart Wibert
Resarö
Vaxholm
HundarPosted by John-John Wed, December 03, 2008 16:28:57Kärt barn har många namn men till vardags kallas hon Bettan, ibland blir det Bettan Bus eller Bettan Beauty.
Mitt första möte med en Cane Corso var hos kompisar som hade köpt sin hund hos Sejpejos, redan då visste jag att nästa hund skulle bli just en sån. Jag ringde till Sven-Eric och ställde mig i kö inför nästa kul och förklarade att vi ville ha en tik. Jag gick o väntade o längtade tills nästa kull skulle födas, när de väl var födda visade det sig att det bara blev en tik och länge visste vi inte om vi skulle få bli hem åt henne, dvs en tik som förväntades bli champion. Jag lyckades övertyga John-John o Sven-Eric om att jag skulle göra Bettan till Best in Show på alla utställningar. Vi är dock inte där ännu eftersom mycket ska stämma för just de vinsterna, men för oss är hon nästan Best in show varje dag.
Vi ville ha en hund som var lugn inne och livlig ute, vakta gården o kunna jobba. Vi har verkligen fått det vi önskade, en lugn hund inne o en hund som vill jobba inne, detta märks så hon är med husse Peter på Skanska o torvmossen, när det gäller att jobba linförighet o dylikt, ja då är jobb inte lika kul.
Att vakta gården är heller inga problem, oftast innebär det jobbet att bara ligga på trappan o spana, kommer det ngn oberhörig så räcker det att resa sig upp o skälla lite, då vänder de snabbt eller så väntar de i bilen tills husse eller matte kommer ut.
Vi vet att Bettan är vår första Cane Corso men vi vet också att hon definivt inte är vår sista, dock måste arbetsförhållandena förändras så att mer fritid finns för en hund till.
Med vänliga hälsningar Siv, Peter o Jon.
